Klockan hade precis passerat midnatt natten till den 17 juli 1918. I staden Jekaterinburg, djupt inne i de ryska Uralbergen, låg ett beslagtaget stenhus som bolsjevikerna olycksbådande hade döpt till ”Huset med det särskilda syftet”. Fönstren var vitmålade från insidan och igenspikade. Ingen skulle kunna se ut. Ingen skulle kunna se in.

Inuti huset sov den 50-årige ex-tsaren Nikolaj II, hans fru Alexandra, deras fyra döttrar (Olga, Tatjana, Maria och Anastasia) och den 13-årige, svårt blödarsjuke sonen Aleksej. De hade varit fångar i över ett år sedan Nikolaj tvingades abdikera under Februarirevolutionen.

Plötsligt bankade vaktchefen Jurovskij hårt på deras dörrar. Han skrek åt dem att klä på sig omedelbart. ”De Vita arméerna närmar sig staden,” ljög han. ”Det pågår skottlossning på gatorna. För er egen säkerhet måste ni flyttas ner till säkerheten i källaren.”

Ned i mörkret

Familjen klädde på sig i tystnad. Nikolaj bar sin sjuke son Aleksej i armarna nerför trätrapporna. De leddes in i ett litet källarrum, knappt större än 30 kvadratmeter. Alexandra, som hade svårt att stå på grund av smärtor, bad om en stol. Jurovskij lät hämta in två stolar; en till tsarinnan och en till den sjuke pojken. Resten av familjen, tillsammans med fyra lojala tjänare (bland annat deras läkare och kokerska), ställde sig bakom dem i väntan på att bli fotograferade – det var i alla fall vad de hade blivit itutade.

Istället öppnades dubbeldörrarna och en exekutionspluton på ett tiotal män med skarpladdade revolvrar och gevär trängde in i det trånga rummet. Jurovskij klev fram, tog upp ett pappersark och läste snabbt upp en order från den lokala sovjeten:

Nikolaj vände sig om, tittade oförstående på Jurovskij och stammade fram: ”Vad? Vad?” Jurovskij upprepade snabbt ordern och höjde omedelbart sin pistol. Innan någon hann reagera sköt han Nikolaj rakt i bröstet. Det blev startskottet för ett obeskrivligt, blodigt kaos.

Ett obeskrivligt kaos

Skyttarna öppnade eld urskillningslöst på extremt nära håll. Ljudet i det lilla stenhård källarrummet var öronbedövande. Krutröken blev omedelbart så tjock att lamporna knappt lyste igenom och männen hostade våldsamt medan de sköt tills deras vapen klickade tomma.

Men när röken skingrades möttes de av en fasansfull syn. Flera av döttrarna levde fortfarande och skrek i skräck. Vissa av skyttarna trodde i sin vidskeplighet att de kungliga barnen var demoner, men den makabra sanningen var en helt annan.

Tsarinnan och döttrarna hade i hemlighet sytt in nästan två kilo av familjens finaste diamanter och ädelstenar i sina korsetter för att smuggla dem ut ur landet. Under beskjutningen hade ädelstenarna fungerat som en hemmagjord, skottsäker väst. Kulorna hade studsat mot diamanterna och rikoschetterat runt i rummet. I panik fick mördarna använda sina bajonetter och gevärskolvar för att avsluta det brutala arbetet.

Lenins kallblodiga logik

Varför mördades även barnen, läkaren och kokerskan? Det ryska inbördeskriget hade just börjat. De ”Röda” (bolsjevikerna) slogs för sin överlevnad mot de ”Vita” (anti-kommunisterna). De Vita arméerna var vid tillfället bara några dagar ifrån att inta Jekaterinburg.

I Moskva satt Vladimir Lenin och bedömde situationen med isande kyla. Han visste att om de Vita trupperna lyckades frita tsaren, eller ens någon av prinsessorna eller den lille pojken, skulle de omedelbart få en ”levande fana” – en galjonsfigur att samlas kring. Ett mördat barn var, enligt Lenins brutala revolutionära matematik, ett nödvändigt pris för att säkra kommunisternas totala makt.

Arvet efter Jekaterinburg

Morden i Jekaterinburg satte tonen för det ryska inbördeskriget och hela skapandet av Sovjetunionen. Det visade att den nya regimen inte tänkte sky några medel för att behålla makten. Idag är hela familjen Romanov helgonförklarad av den rysk-ortodoxa kyrkan, och på platsen där det trånga huset en gång stod, står idag en enorm kyrka – Kyrkan på blodet.